PALMEMORDET I RIKSDAGEN

PALMEMORDET I RIKSDAGEN

Det kunde ha varit en historia som dominerade nyhetssändningarna på morgonen.

Landets justitieminister ska i riskdagen svara på vilka insatser man tänker sig för att lösa mordet på landets statsminister nästan 25 år tidigare.  Som om inte det var nog, hon ska försvara varför hon inte svarat på frågor om den högt uppsatt företrädare för landets rättssystem som ”öppet i medierna utpekas som statsministermördare” –  en domare som nu också är moderat ledamot i samma riksdag som debatten äger rum.

En riksdagsdebatt om Palmemordet – med en av ledamöterna utpekade som Palmes mördare.

Den utpekade, Anti Avsan (m) deltog självklart inte i interpellationsdebatten, han var inte ens i salen. Och det var han inte ensam om. Faktum är att av riksdagens 349 ledamöter var två på plats när diskussionen började. Den miljöpartist som ställt frågan och en lyssnade ledamot som satt i sin stol.

Av alla medier som skulle kunna tänkas vara intresserade av detta skop, var sammanlagt noll (0) närvarande och hittills har totalt noll (0) spaltmillimeter skrivits och noll minuter i radio och tv ägnats åt diskussionen.

Mord preskriberas efter 25 år och nu återstår ett år och fem månader till det datum då ingen längre kan dömas för mordet på Olof Palme.

Historien i korthet

Det har varit stiltje på utredningsfronten sedan polisens sista misstänkte frikändes av domstolarna. Men det senaste året har ett nytt spår börjat leta sig till ytan.

Det började för länge sedan då två unga flickor från finland till slut erkände att de sett en man som de känt igen precis vid mordplatsen minuterna innan mordet. Mannen bar en walkie talkie och en revolver.

De hade just frågat mannen vad klockan var, på finska eftersom de visste att mannen talade finska. Då hör de ett meddelande på hans walkie talkie, även det på  finska: ”Nu kommer de!”

- Jag är igenkänd, vad ska jag göra, svarade mannen.

- Skit i det, gör vad du ska, sade rösten.

De unga kvinnorna blev rädda och gick snabbt därifrån, bara efter någon minut hörde de två skott och sprang hela vägen till centralen. De lovade varandra att hålla tyst om saken eftersom mannen de sett troligen visste vilka de var. Fem år senare sprack den uppgörelsen, en av kvinnorna råkade berätta för en vän som senare berättade för en Journalist på DN, Olle Alsén och trots att Alsén inte ville gå ut med historien innan polisen utrett det hela, så var den snart ute.

Polisen hittade ingen misstänkt som passade på beskrivningen, men Olle Alsén hade inga problem att få fram ett namn, från de gym där kvinnorna kände igen mannen ifrån. Denne man visade sig vara polis, tillhörande den ökända Baseboll-ligan som misshandlade missbrukare i början av 1980-talet. Han hette Anti Avsan, och hade hörts av polisen, trots det faktum att de inte sade sig ha kunna identifiera kvinnornas utpekade person.

Denne Avsan, blev senare rådman. Och ännu senare riksdagsman för moderaterna, på samma lista som statsminister Reinfeldt. Väl i riksdagen verkar det gå bra för Avsan, han har till och med nämnts som en framtida justitieminister.

Denna historia har inte direkt toppat löpsedlarna under de senaste åren, framför allt inte med en namngiven person, trots att den passat väldigt bra in i den mest debatterade och minst utredda teorin, Polisspåret.

Tills i fjol.

Då kom en bok med titeln: ”Affären Anti Avsan” och handlade om misstankarna mot Avsan samt de hot-brev som de journalister och skribenter som skrivit om historien fått. Alla skickade från adresser med anagram på Avsans namn, Anita Svan, Niva Satan osv…

Om denna oerhörda anklagelse, som inte på något sätt kommer från en privatspanande knäppskalle, utan är sprunget ur ett riktigt och ganska trovärdigt vittnesmål som dock visserligen kan vara falskt, eller fel, hörs ingenting.

Rättsväsendet reagerar inte på att en domare misstänks och anmälts för mordet på vår statsminister. Moderaterna reagerar inte trots påtryckningar på att en av deras riksdagsledamöter anklagas och inga medier tycker att historien är värd att berätta.

Så tillbaka i riksdagen då, då frågan till slut letar sig fram. Vad ska ministern säga?

Hon inleder med att säga att hon inte kan lägga sig i en pågående utredning, att palmemordet är noga granskat och att hon tänker ta bort preskriptionstiden på mord, så att utredningen inte behöver läggas ner om ett och ett halvt år.

Frågeställaren, försöker förgäves påpeka att han pratat med riksdagens utredningstjänst och det går alldeles utmärkt för en minister att uttala sig på ett sätt som inte innebär ministerstyre. Det lyckas inte så bra.

Han vågar naturligtvis inte anklaga sin riksdagskollega från talarstolen, Avsan är dessutom bra mycket större än honom, men har ändå med sig boken med Avsans namn i titeln. Han vågar inte ens nämna att den anklagade rådmannen nu sitter i riksdagen. Han vänder också på resonemanget och frågar varför Sven Anér, författaren tillboken, inte anklagas för förtal, vilket borde vara fallet om han var oskyldig.

Närmare den enormt spänningsladdade sanningen kommer inte debatten i riksdagen. Och ingen representant från landets medierna kunder skala bort de dimridåer som höljde vad det egentligen handlade om.

Men för oss få som visste vilka namn de valde att inte uttala var det för en stund ganska spännande.

Ingredienser för en kiosk-vältare, dagens snackis eller en roman av John Grisham.

Det kunde ha varit en historia som dominerade nyhetssändningarna på morgonen.

Landets justitieminister ska i riksdagen svara på vilka insatser man tänker sig för att lösa mordet på landets statsminister nästan 25 år tidigare.

Som om inte det var nog, hon ska försvara varför hon inte svarat på frågor om den högt uppsatt företrädare för landets rättssystem som ”öppet i medierna utpekas som statsministermördare” –  en domare som nu också är moderat ledamot i samma riksdag som debatten äger rum.

En riksdagsdebatt om Palmemordet – med en av ledamöterna utpekade som Palmes mördare.

Den utpekade, Anti Avsan (m) deltog självklart inte i interpellationsdebatten, han var inte ens i salen. Och det var han inte ensam om. Faktum är att av riksdagens 349 ledamöter var två på plats när diskussionen började. Den miljöpartist som ställt frågan och en lyssnade ledamot som satt i sin stol.

Av alla medier som skulle kunna tänkas vara intresserade av detta skop, var sammanlagt noll (0) närvarande och hittills har totalt noll (0) spaltmillimeter skrivits och noll minuter i radio och tv ägnats åt diskussionen.

Mord preskriberas efter 25 år och nu återstår ett år och fem månader till det datum då ingen längre kan dömas för mordet på Olof Palme.

Historien i korthet
Det har varit stiltje på utredningsfronten sedan polisens sista misstänkte frikändes av domstolarna. Men det senaste året har ett nytt spår börjat leta sig till ytan.

Det började för länge sedan då två unga flickor från finland till slut erkände att de sett en man som de känt igen precis vid mordplatsen minuterna innan mordet. Mannen bar en walkie talkie och en revolver.

De hade just frågat mannen vad klockan var, på finska eftersom de visste att mannen talade finska. Då hör de ett meddelande på hans walkie talkie, även det på  finska: ”Nu kommer de!”

- Jag är igenkänd, vad ska jag göra, svarade mannen.
- Skit i det, gör vad du ska, sade rösten.

De unga kvinnorna blev rädda och gick snabbt därifrån, bara efter någon minut hörde de två skott och sprang hela vägen till centralen. De lovade varandra att hålla tyst om saken eftersom mannen de sett troligen visste vilka de var. Fem år senare sprack den uppgörelsen, en av kvinnorna råkade berätta för en vän som senare berättade för en Journalist på DN, Olle Alsén och trots att Alsén inte ville gå ut med historien innan polisen utrett det hela, så var den snart ute.

Polisen hittade ingen misstänkt som passade på beskrivningen, men Olle Alsén hade inga problem att få fram ett namn, från de gym där kvinnorna kände igen mannen ifrån. Denne man visade sig vara polis, tillhörande den ökända Baseboll-ligan som misshandlade missbrukare i början av 1980-talet. Han hette Anti Avsan, och hade hörts av polisen, trots det faktum att de inte sade sig ha kunna identifiera kvinnornas utpekade person.

Denne Avsan, blev senare rådman. Och ännu senare riksdagsman för moderaterna, på samma lista som statsminister Reinfeldt. Väl i riksdagen verkar det gå bra för Avsan, han har till och med nämnts som en framtida justitieminister.

Denna historia har inte direkt toppat löpsedlarna under de senaste åren, framför allt inte med en namngiven person, trots att den passat väldigt bra in i den mest debatterade och minst utredda teorin, Polisspåret.

Tills i fjol.

Då kom en bok med titeln: ”Affären Anti Avsan” och handlade om misstankarna mot Avsan samt de hot-brev som de journalister och skribenter som skrivit om historien fått. Alla skickade från adresser med anagram på Avsans namn, Anita Svan, Niva Satan osv…

Om denna oerhörda anklagelse, som inte på något sätt kommer från en privatspanande knäppskalle, utan är sprunget ur ett riktigt och ganska trovärdigt vittnesmål som dock visserligen kan vara falskt, eller fel, hörs ingenting.

Rättsväsendet reagerar inte på att en domare misstänks och anmälts för mordet på vår statsminister. Moderaterna reagerar inte trots påtryckningar på att en av deras riksdagsledamöter anklagas och inga medier tycker att historien är värd att berätta.

Så tillbaka i riksdagen då, då frågan till slut letar sig fram. Vad ska ministern säga?

Hon inleder med att säga att hon inte kan lägga sig i en pågående utredning, att palmemordet är noga granskat och att hon tänker ta bort preskriptionstiden på mord, så att utredningen inte behöver läggas ner om ett och ett halvt år.

Frågeställaren, försöker förgäves påpeka att han pratat med riksdagens utredningstjänst och det går alldeles utmärkt för en minister att uttala sig på ett sätt som inte innebär ministerstyre. Det lyckas inte så bra.

Han vågar naturligtvis inte anklaga sin riksdagskollega från talarstolen, Avsan är dessutom bra mycket större än honom, men har ändå med sig boken med Avsans namn i titeln. Han vågar inte ens nämna att den anklagade rådmannen nu sitter i riksdagen. Han vänder också på resonemanget och frågar varför Sven Anér, författaren tillboken, inte anklagas för förtal, vilket borde vara fallet om han var oskyldig.

Närmare den enormt spänningsladdade sanningen kommer inte debatten i riksdagen. Och ingen representant från landets medierna kunder skala bort de dimridåer som höljde vad det egentligen handlade om.

Men för oss få som visste vilka namn de valde att inte uttala var det för en stund ganska spännande.

Ingredienser för en kiosk-vältare, dagens snackis eller en roman av John Grisham.

- – - – - – - – - – -

Även om inga nyhetsmedier hittills tagit upp detta, så hade SVD:s ledarblogg en kort kommentar dagen innan riksdagsdebatten. Men den handlar mer om författarens egen om Palme än om mordet. Och den nämner naturligtvis inte att Avsan nu sitter i riksdagen.

Läs också fortsättningen i Del II

Jon Stewart om Obama-hat

more about "Jon Stewart om Obama-hat", posted with vodpod

Lögner om välgörenhet i tidningen City

Fredrik Backman på tidningen city verkar vara en förljugen idiot. Eller också är det något lager av ironi som jag inte förstår i hans krönika i tidningen City idag.

Han försöker totalsåga ”välgörenhetsorganisationer” genom en påhittad historia som är patetisk.

I går ringde Lina från Rädda Barnen eller Röda Korset eller vad dårarna nu kallar sig till mig och sa, utan ironi, ”varje dag dör miljontals barn för att de inte har rent vatten, tycker du att det är okej eller?”.

Det är ett rent påhitt, en lögn.  Varken Röda Korset eller Rädda barnen skulle inleda så, mest för att det inte är sant och det vet de, men uppenbarligen inte en dum krönikör som skriver i ämnet i en av de större gratistidningarna.

Visst dör många barn, och avsaknaden på vatten är ett stort problem (och ignoransen hos tröga människor i rika länder är ett annat) men miljoner om dagen är det inte. Snarare miljoner om året.

Han fortsätter:

Jag påpekade att 200 spänn för ett vykort från Mbufu (13 år och gillar att spela fotboll), knappast kvalificerar mig som ”god”, och är man en organisation som varit inblandad i fler biståndsskandaler än Doktor Alban ska man nog inte ta sig rätten att utfärda certifikat för det riktigt än.

För det första vet han ju inte ens vilken organisation den påhittade ”Lina” kommer från, vilket gör det intressant att han vet hur många skandaler de varit inblandade i. Skulle vara intressant att höra Fredrik Backman redogöra för vilka de är. För det andra är jag väldigt tveksam till om någon av dessa organisationer säljer vykort från Mbufu för 200:- och för det tredje tror jag inte på att de samlar in på det sättet.

Sedan påstår han att han i telefonen sagt:

Borde du inte å-k-a till Afrika och rädda dem? Men vaccinera dig inte mot ebola och malaria innan! Tror du barnen i Rwanda får den möjligheten eller? Tror du att du är s-p-e-c-i-e-l-l eller?

Nej barnen i Rwanda får inte möjligheten att vaccinera sig mot Malaria eller Ebola, men det är för att det inte finns något vaccin mot någon av de två sjukdomarna. Anledningen till DET är att det forskats alldeles för lite om dessa sjukdomar som framför allt drabbar fattiga människor. Ökat bistånd eller andra statliga eller privata satsningar till läkemedelsforskning skulle vara mer efterfrågat än okunniga kommentarer av en krönikör.

Slutligen hittar han på att han kopplat ihop Lina från RB eller RK med WWF som han tror är fundamentalistiska miljö-fanatiker och att dessa två skulle ha svårigheter att komma överens. I själva verkat råder det väldigt liten skillnad i vad RK eller RB önkar och WWF, de anser sig nog jobba åt samma håll och delar samma mål, detta skulle Fredrik insett om han visste något eller brytt som om att kolla något av han skriver om.

Att Fredrik är sjukt okunnig om de organisationer, sjukdomar, problem han skriver om är tydligt nog. Att han till det lagt en cynisk inställning som ska verka cool, är bara patetiskt.

Visst kan man diskutera  den allt mer aggressiva kampen om människors välvilja, konkurrensen mellan organisationerna har verkligen hårdnat. Men att göra detta genom att ljuga ihop historier om hur detta fungerar är bara dumt.

Man kan inte bara hitta på dåliga sidor hos företeelser som man stör sig på och sedan skriva om dem i son krönika. Det är ohederligt, förljuget och dumt. Det skapar en misstro i onödan och hjälper ingen. Det drar ett löjes skimmer över tidningen City och framför allt Fredrik Backman.

Moderater vill minska biståndet?!? – Nähä?

Innan valet var det många, jag bland andra, som undrade hur länge moderaterna skulle fortsätta låtsas vara för bistånd. Det har aldrig varit något tvivel om att (m) aldrig trott på överföring av resurser som hjälp för fattiga länder, trots närmast total motsatt uppfattning hos alla som jobbar med utvecklingsfrågor på riktigt från frivilligorganisationer till IMF och världsbanken.

Trots detta, låtsades man tills vidare stå bakom beslutet att 1% av BNP ska gå till bilstånd. Man låtsades till och med vara stolt över Sveriges höga bistånd.

Frågan var bara när utspelet skulle komma. Det dröjde en halv mandatperiod.

Idag skriver biståndsminister Gunilla Carlsson och partisekreterare Per Schilingmann på DN-debatt att 1%-målet bör slopas och pengar tas från dagens bistånd för att bekosta andra områden så som  militära insatser eller stöd till läkemedelsindustrin.

Istället föreslår man ett golv på 0,7% av BNP. Man ska dock komma ihåg att detta ”golv” inte är något som Carlson/Schilingmann (C/S) hitta på, det är ett internationellt överenskommet lägsta nivå för vad rika länder ska ge i bistånd. Senast Sverige sänkte biståndet i början av 1990-talet var det just till denna gräns 0,7%.

Vad C/S och moderaterna i själva verket föreslår är ingenting annat än att minska de resurser som Sverige idag ställer till förfoganden för att hjälpa de fattigaste länderna på jorden att utvecklas. 

Argumenten för detta i artikeln är till för att förvilla läsaren och på numer klassiskt moderat manér på ett nästan Orwelliskt sätt, lura läsaren att tro att det är en satsning på utveckling de förespråkar. 

Bland annat skriver C/S:

Det finns initiativ som Sverige skulle kunna ta i kampen mot fattigdomen, men som vi hindras att göra för att pengarna finns på fel konton.

Detta är rent nonsens! Det finns inget som hindrar Sverige för att göra insatser på vilket område vi önskar. Det C/S vill göra är att ta pengarna från biståndet. Ett exempel skulle enligt C/S vara satsningar på läkemedel för hiv/aids:

Vi vet vilken avgörande roll läkemedelsforskningen har för kampen mot hiv/aids-epidemin och andra smittsamma sjukdomar. Men investeringar i svensk forskning om smittsamma sjukdomar som främst drabbar världens fattiga kvalificerar sig inte som bistånd. 

Det finns ingenting som hindrar Sverige för att stödja läkemedelsforskning, men att ta pengarna från utvecklingsbiståndet minskar inte fattigdomen. Det är ett väldigt fult sätt att ljuga bort biståndsmedel.

Visst finns det en rad viktiga områden som inte räknas som bistånd. Och de senare årens förståelse att satsningar på säkerhet, teknikutveckling och fattigdomsbekämpning hänger ihop är viktig. Men att lägga alla dessa områden under biståndsbudgeten är inget annat än att ta pengar från bistånd och lägga på militär, eller läkemedels industri. Det minskar inte fattigdomen, tvärtom.

När vi tidigare har anklagat (m) för bristande engagemang för fattiga länder har de slagit ifrån sig. Idag erkänner Carlsson och Schilingmann för första gången att vi hade rätt:

Det finns anledning för oss moderater att vara självkritiska när det gäller vårt tidigare bristande engagemang för utvecklingsländerna. Länge sågs biståndet som ett hopplöst fall av felaktig användning av skattepengar. Kritiken var i stora delar befogad, men ibland förminskade vi de positiva effekter som en effektiv biståndspolitik faktiskt kan ha för den enskilda människan.

Nähä? 

Men det man nu gör är inte en omsvängning av den hållningen, det man nu gör är att klä sin skepsis i nya kläder. Låtsas stödja biståndsidén för att sedan minska biståndet. Orwell igen. Eller ska man kanske säga: Schilingmann.

På samma sätt som (m) tidigare påstått sig vara ett arbetarparti och slaktat a-kassan består den moderata politiken numer i att säga en sak och göra en annan.

Det är inte som om att moderaterna och Gunilla Carlsson inte har påbörjat minskningen innan dagens besked. Avräkningar från biståndet, att ta pengar från biståndet för att bekosta andra delar av budgeten, har redan genomförts. Nu vill Carlsson och Schilingmann bara rättfärdiga detta genom att ändra de regler som säger att militära insatser, flyktingmottagande inte är bistånd, så att även andra länder kan fuska bort biståndspengarna. I retoriken har kritiken mot att ge så mycket som 1 procent varit tydlig. 

Sällan har en svensk biståndminister klagat så mycket över att han/hon fått för mycket pengar till sitt förfogande. Här är Carlsson ganska unik.

Det kan tyckas som att det är tur för fattiga länder att alliansen än så länge är splittrad i denna fråga. För at understryka HUR oense partierna är så klagar miljöminister Andreas Carlgren (c) idag på de rika ländernas bristande ansvar i att hjälpa fattiga länder uppfylla klimatmålen.

Men frågan är hur stort inflytande de övriga partierna i regeringen har på biståndsfrågan. Min gissning är: ganska litet. Tyvärr.

 

---

Media om förslaget: Dagen | Svd

Schhh… idag röstar Sverige för ett nytt EU.

Ofattbart! Ett gigantiskt underkännande för svensk demokrati. Ledsamt och pinsamt. Inte för att riksdagen idag kommer att godkänna Lissabon-fördraget, men för att ingen ens fått chansen att diskutera det.

Idag röstar riksdagen om det så kallade Lissabon-fördraget ett beslut som innebär att makten i ett flertal frågor flyttas till EU-nivån. Många hade velat att folkets åsikt hade tillfrågats i en folkomröstning (främst de som motsätter sig det nya fördraget) och andra gillar att frågan antas i riksdagen (främst de som gillar fördraget).

Oavsett om man hade föredragit en folkomröstning eller om man tycker att riskdagen är kompetent nog att avgöra denna fråga så är hela behandlingen pinsam för den svenska demokratin. Att frågan idag med all sannolikhet tas i Sveriges riksdag utan att de flesta svenskar ens har en aning om det är ett skrämmande bevis på hur dåligt systemet fungerar.

20 dagar kvar – inför sista debatten

Blott 20 dagar kvar, i natt svenskt tid äger den sista presidentvaldebatten mellan McCain och Obama rum. Opinionsläget är bättre än någonsin för Obama som de senaste dagarna glidit förbi McCain även i Missouri som räknades som ganska säker McCain-stat för bara några veckor sedan. Det gör att Obama i den sammanställningen som Real Celar Politics gör idag leder i 29 delstater och har en övertygande majoritet av elektorsrösterna med 364 mot 174.

Dessutom är det mycket jämnt i West Virginia som nyss räknades som ännu säkrare för republikanerna. Bush vann tex West Virginia förra valet med 56% mot 43%.

För att göra det ännu tydligare rapporterar CBS idag att Obama nu leder med 14% i de nationella mätningarna.

Dagsopinionen visar fördel Obama i 29 delstater. Senaste delstaten att gå från röd (McCain) till blå (Obama) är Missouri.

McCain, Iran-Contras, Häxjakt och galna pastorer

Klockan två i natt smäller det. Då möts John McCain och Barack Obama för andra gången av tre direktsända debatter inför valet om en månad. Fast smälla kommer det nog inte att göra, även om McCain-kampanjen gjort vad den kunnat för att misskreditera Obama som person den senaste tiden. 

Som svar kopplas McCain ihop med kriminella bank-skurkar, Iran-Contras affären och Palins pastor visar sig vara en verklig häxjägare från Kenya.

Vilka delstater handlar valet egentligen om?

Den 4 november går USA till val. Även om alla (51) delstater ska välja vem de vill se som president är det inte lika spännande i alla. I de flesta stater är det relativt säkert vem de kommer att rösta på. Att Alabama och Utah kommer att rösta på McCain är lika säkert som att New York och Vermont kommer att rösta på Obama.

De stater där det är jämnt och där valet i praktiken kommer att avgöras brukar kallas ”Swing states”. Där är det inte på förhand givet hur befolkningen kommer att rösta. Vissa år vinner demokraterna och andra vinner republikanerna. Det är dessa som man ska hålla ett öga på fram till valet i november.

The Daily Show om McCain och finanskrisen

John McCains kampanj blir mer och mer desperat. Istället för att visa sig som en ledare låter han allt mer osäker och skyller allt på sin motståndare Barack Obama. En man som tidigare hade respekt på båda sidor faller nu i anseende i takt med att lögnerna blir allt värre och det politiska spelet allt tydligare.

Klara besked från Svd i natt…

Vad vill Svenska dagbladet egentligen säga oss?