PALMEMORDET I RIKSDAGEN

PALMEMORDET I RIKSDAGEN

Det kunde ha varit en historia som dominerade nyhetssändningarna på morgonen.

Landets justitieminister ska i riskdagen svara på vilka insatser man tänker sig för att lösa mordet på landets statsminister nästan 25 år tidigare.  Som om inte det var nog, hon ska försvara varför hon inte svarat på frågor om den högt uppsatt företrädare för landets rättssystem som ”öppet i medierna utpekas som statsministermördare” –  en domare som nu också är moderat ledamot i samma riksdag som debatten äger rum.

En riksdagsdebatt om Palmemordet – med en av ledamöterna utpekade som Palmes mördare.

Den utpekade, Anti Avsan (m) deltog självklart inte i interpellationsdebatten, han var inte ens i salen. Och det var han inte ensam om. Faktum är att av riksdagens 349 ledamöter var två på plats när diskussionen började. Den miljöpartist som ställt frågan och en lyssnade ledamot som satt i sin stol.

Av alla medier som skulle kunna tänkas vara intresserade av detta skop, var sammanlagt noll (0) närvarande och hittills har totalt noll (0) spaltmillimeter skrivits och noll minuter i radio och tv ägnats åt diskussionen.

Mord preskriberas efter 25 år och nu återstår ett år och fem månader till det datum då ingen längre kan dömas för mordet på Olof Palme.

Historien i korthet

Det har varit stiltje på utredningsfronten sedan polisens sista misstänkte frikändes av domstolarna. Men det senaste året har ett nytt spår börjat leta sig till ytan.

Det började för länge sedan då två unga flickor från finland till slut erkände att de sett en man som de känt igen precis vid mordplatsen minuterna innan mordet. Mannen bar en walkie talkie och en revolver.

De hade just frågat mannen vad klockan var, på finska eftersom de visste att mannen talade finska. Då hör de ett meddelande på hans walkie talkie, även det på  finska: ”Nu kommer de!”

- Jag är igenkänd, vad ska jag göra, svarade mannen.

- Skit i det, gör vad du ska, sade rösten.

De unga kvinnorna blev rädda och gick snabbt därifrån, bara efter någon minut hörde de två skott och sprang hela vägen till centralen. De lovade varandra att hålla tyst om saken eftersom mannen de sett troligen visste vilka de var. Fem år senare sprack den uppgörelsen, en av kvinnorna råkade berätta för en vän som senare berättade för en Journalist på DN, Olle Alsén och trots att Alsén inte ville gå ut med historien innan polisen utrett det hela, så var den snart ute.

Polisen hittade ingen misstänkt som passade på beskrivningen, men Olle Alsén hade inga problem att få fram ett namn, från de gym där kvinnorna kände igen mannen ifrån. Denne man visade sig vara polis, tillhörande den ökända Baseboll-ligan som misshandlade missbrukare i början av 1980-talet. Han hette Anti Avsan, och hade hörts av polisen, trots det faktum att de inte sade sig ha kunna identifiera kvinnornas utpekade person.

Denne Avsan, blev senare rådman. Och ännu senare riksdagsman för moderaterna, på samma lista som statsminister Reinfeldt. Väl i riksdagen verkar det gå bra för Avsan, han har till och med nämnts som en framtida justitieminister.

Denna historia har inte direkt toppat löpsedlarna under de senaste åren, framför allt inte med en namngiven person, trots att den passat väldigt bra in i den mest debatterade och minst utredda teorin, Polisspåret.

Tills i fjol.

Då kom en bok med titeln: ”Affären Anti Avsan” och handlade om misstankarna mot Avsan samt de hot-brev som de journalister och skribenter som skrivit om historien fått. Alla skickade från adresser med anagram på Avsans namn, Anita Svan, Niva Satan osv…

Om denna oerhörda anklagelse, som inte på något sätt kommer från en privatspanande knäppskalle, utan är sprunget ur ett riktigt och ganska trovärdigt vittnesmål som dock visserligen kan vara falskt, eller fel, hörs ingenting.

Rättsväsendet reagerar inte på att en domare misstänks och anmälts för mordet på vår statsminister. Moderaterna reagerar inte trots påtryckningar på att en av deras riksdagsledamöter anklagas och inga medier tycker att historien är värd att berätta.

Så tillbaka i riksdagen då, då frågan till slut letar sig fram. Vad ska ministern säga?

Hon inleder med att säga att hon inte kan lägga sig i en pågående utredning, att palmemordet är noga granskat och att hon tänker ta bort preskriptionstiden på mord, så att utredningen inte behöver läggas ner om ett och ett halvt år.

Frågeställaren, försöker förgäves påpeka att han pratat med riksdagens utredningstjänst och det går alldeles utmärkt för en minister att uttala sig på ett sätt som inte innebär ministerstyre. Det lyckas inte så bra.

Han vågar naturligtvis inte anklaga sin riksdagskollega från talarstolen, Avsan är dessutom bra mycket större än honom, men har ändå med sig boken med Avsans namn i titeln. Han vågar inte ens nämna att den anklagade rådmannen nu sitter i riksdagen. Han vänder också på resonemanget och frågar varför Sven Anér, författaren tillboken, inte anklagas för förtal, vilket borde vara fallet om han var oskyldig.

Närmare den enormt spänningsladdade sanningen kommer inte debatten i riksdagen. Och ingen representant från landets medierna kunder skala bort de dimridåer som höljde vad det egentligen handlade om.

Men för oss få som visste vilka namn de valde att inte uttala var det för en stund ganska spännande.

Ingredienser för en kiosk-vältare, dagens snackis eller en roman av John Grisham.

Det kunde ha varit en historia som dominerade nyhetssändningarna på morgonen.

Landets justitieminister ska i riksdagen svara på vilka insatser man tänker sig för att lösa mordet på landets statsminister nästan 25 år tidigare.

Som om inte det var nog, hon ska försvara varför hon inte svarat på frågor om den högt uppsatt företrädare för landets rättssystem som ”öppet i medierna utpekas som statsministermördare” –  en domare som nu också är moderat ledamot i samma riksdag som debatten äger rum.

En riksdagsdebatt om Palmemordet – med en av ledamöterna utpekade som Palmes mördare.

Den utpekade, Anti Avsan (m) deltog självklart inte i interpellationsdebatten, han var inte ens i salen. Och det var han inte ensam om. Faktum är att av riksdagens 349 ledamöter var två på plats när diskussionen började. Den miljöpartist som ställt frågan och en lyssnade ledamot som satt i sin stol.

Av alla medier som skulle kunna tänkas vara intresserade av detta skop, var sammanlagt noll (0) närvarande och hittills har totalt noll (0) spaltmillimeter skrivits och noll minuter i radio och tv ägnats åt diskussionen.

Mord preskriberas efter 25 år och nu återstår ett år och fem månader till det datum då ingen längre kan dömas för mordet på Olof Palme.

Historien i korthet
Det har varit stiltje på utredningsfronten sedan polisens sista misstänkte frikändes av domstolarna. Men det senaste året har ett nytt spår börjat leta sig till ytan.

Det började för länge sedan då två unga flickor från finland till slut erkände att de sett en man som de känt igen precis vid mordplatsen minuterna innan mordet. Mannen bar en walkie talkie och en revolver.

De hade just frågat mannen vad klockan var, på finska eftersom de visste att mannen talade finska. Då hör de ett meddelande på hans walkie talkie, även det på  finska: ”Nu kommer de!”

- Jag är igenkänd, vad ska jag göra, svarade mannen.
- Skit i det, gör vad du ska, sade rösten.

De unga kvinnorna blev rädda och gick snabbt därifrån, bara efter någon minut hörde de två skott och sprang hela vägen till centralen. De lovade varandra att hålla tyst om saken eftersom mannen de sett troligen visste vilka de var. Fem år senare sprack den uppgörelsen, en av kvinnorna råkade berätta för en vän som senare berättade för en Journalist på DN, Olle Alsén och trots att Alsén inte ville gå ut med historien innan polisen utrett det hela, så var den snart ute.

Polisen hittade ingen misstänkt som passade på beskrivningen, men Olle Alsén hade inga problem att få fram ett namn, från de gym där kvinnorna kände igen mannen ifrån. Denne man visade sig vara polis, tillhörande den ökända Baseboll-ligan som misshandlade missbrukare i början av 1980-talet. Han hette Anti Avsan, och hade hörts av polisen, trots det faktum att de inte sade sig ha kunna identifiera kvinnornas utpekade person.

Denne Avsan, blev senare rådman. Och ännu senare riksdagsman för moderaterna, på samma lista som statsminister Reinfeldt. Väl i riksdagen verkar det gå bra för Avsan, han har till och med nämnts som en framtida justitieminister.

Denna historia har inte direkt toppat löpsedlarna under de senaste åren, framför allt inte med en namngiven person, trots att den passat väldigt bra in i den mest debatterade och minst utredda teorin, Polisspåret.

Tills i fjol.

Då kom en bok med titeln: ”Affären Anti Avsan” och handlade om misstankarna mot Avsan samt de hot-brev som de journalister och skribenter som skrivit om historien fått. Alla skickade från adresser med anagram på Avsans namn, Anita Svan, Niva Satan osv…

Om denna oerhörda anklagelse, som inte på något sätt kommer från en privatspanande knäppskalle, utan är sprunget ur ett riktigt och ganska trovärdigt vittnesmål som dock visserligen kan vara falskt, eller fel, hörs ingenting.

Rättsväsendet reagerar inte på att en domare misstänks och anmälts för mordet på vår statsminister. Moderaterna reagerar inte trots påtryckningar på att en av deras riksdagsledamöter anklagas och inga medier tycker att historien är värd att berätta.

Så tillbaka i riksdagen då, då frågan till slut letar sig fram. Vad ska ministern säga?

Hon inleder med att säga att hon inte kan lägga sig i en pågående utredning, att palmemordet är noga granskat och att hon tänker ta bort preskriptionstiden på mord, så att utredningen inte behöver läggas ner om ett och ett halvt år.

Frågeställaren, försöker förgäves påpeka att han pratat med riksdagens utredningstjänst och det går alldeles utmärkt för en minister att uttala sig på ett sätt som inte innebär ministerstyre. Det lyckas inte så bra.

Han vågar naturligtvis inte anklaga sin riksdagskollega från talarstolen, Avsan är dessutom bra mycket större än honom, men har ändå med sig boken med Avsans namn i titeln. Han vågar inte ens nämna att den anklagade rådmannen nu sitter i riksdagen. Han vänder också på resonemanget och frågar varför Sven Anér, författaren tillboken, inte anklagas för förtal, vilket borde vara fallet om han var oskyldig.

Närmare den enormt spänningsladdade sanningen kommer inte debatten i riksdagen. Och ingen representant från landets medierna kunder skala bort de dimridåer som höljde vad det egentligen handlade om.

Men för oss få som visste vilka namn de valde att inte uttala var det för en stund ganska spännande.

Ingredienser för en kiosk-vältare, dagens snackis eller en roman av John Grisham.

- – - – - – - – - – -

Även om inga nyhetsmedier hittills tagit upp detta, så hade SVD:s ledarblogg en kort kommentar dagen innan riksdagsdebatten. Men den handlar mer om författarens egen om Palme än om mordet. Och den nämner naturligtvis inte att Avsan nu sitter i riksdagen.

Läs också fortsättningen i Del II