Moderater vill minska biståndet?!? – Nähä?

Innan valet var det många, jag bland andra, som undrade hur länge moderaterna skulle fortsätta låtsas vara för bistånd. Det har aldrig varit något tvivel om att (m) aldrig trott på överföring av resurser som hjälp för fattiga länder, trots närmast total motsatt uppfattning hos alla som jobbar med utvecklingsfrågor på riktigt från frivilligorganisationer till IMF och världsbanken.

Trots detta, låtsades man tills vidare stå bakom beslutet att 1% av BNP ska gå till bilstånd. Man låtsades till och med vara stolt över Sveriges höga bistånd.

Frågan var bara när utspelet skulle komma. Det dröjde en halv mandatperiod.

Idag skriver biståndsminister Gunilla Carlsson och partisekreterare Per Schilingmann på DN-debatt att 1%-målet bör slopas och pengar tas från dagens bistånd för att bekosta andra områden så som  militära insatser eller stöd till läkemedelsindustrin.

Istället föreslår man ett golv på 0,7% av BNP. Man ska dock komma ihåg att detta ”golv” inte är något som Carlson/Schilingmann (C/S) hitta på, det är ett internationellt överenskommet lägsta nivå för vad rika länder ska ge i bistånd. Senast Sverige sänkte biståndet i början av 1990-talet var det just till denna gräns 0,7%.

Vad C/S och moderaterna i själva verket föreslår är ingenting annat än att minska de resurser som Sverige idag ställer till förfoganden för att hjälpa de fattigaste länderna på jorden att utvecklas. 

Argumenten för detta i artikeln är till för att förvilla läsaren och på numer klassiskt moderat manér på ett nästan Orwelliskt sätt, lura läsaren att tro att det är en satsning på utveckling de förespråkar. 

Bland annat skriver C/S:

Det finns initiativ som Sverige skulle kunna ta i kampen mot fattigdomen, men som vi hindras att göra för att pengarna finns på fel konton.

Detta är rent nonsens! Det finns inget som hindrar Sverige för att göra insatser på vilket område vi önskar. Det C/S vill göra är att ta pengarna från biståndet. Ett exempel skulle enligt C/S vara satsningar på läkemedel för hiv/aids:

Vi vet vilken avgörande roll läkemedelsforskningen har för kampen mot hiv/aids-epidemin och andra smittsamma sjukdomar. Men investeringar i svensk forskning om smittsamma sjukdomar som främst drabbar världens fattiga kvalificerar sig inte som bistånd. 

Det finns ingenting som hindrar Sverige för att stödja läkemedelsforskning, men att ta pengarna från utvecklingsbiståndet minskar inte fattigdomen. Det är ett väldigt fult sätt att ljuga bort biståndsmedel.

Visst finns det en rad viktiga områden som inte räknas som bistånd. Och de senare årens förståelse att satsningar på säkerhet, teknikutveckling och fattigdomsbekämpning hänger ihop är viktig. Men att lägga alla dessa områden under biståndsbudgeten är inget annat än att ta pengar från bistånd och lägga på militär, eller läkemedels industri. Det minskar inte fattigdomen, tvärtom.

När vi tidigare har anklagat (m) för bristande engagemang för fattiga länder har de slagit ifrån sig. Idag erkänner Carlsson och Schilingmann för första gången att vi hade rätt:

Det finns anledning för oss moderater att vara självkritiska när det gäller vårt tidigare bristande engagemang för utvecklingsländerna. Länge sågs biståndet som ett hopplöst fall av felaktig användning av skattepengar. Kritiken var i stora delar befogad, men ibland förminskade vi de positiva effekter som en effektiv biståndspolitik faktiskt kan ha för den enskilda människan.

Nähä? 

Men det man nu gör är inte en omsvängning av den hållningen, det man nu gör är att klä sin skepsis i nya kläder. Låtsas stödja biståndsidén för att sedan minska biståndet. Orwell igen. Eller ska man kanske säga: Schilingmann.

På samma sätt som (m) tidigare påstått sig vara ett arbetarparti och slaktat a-kassan består den moderata politiken numer i att säga en sak och göra en annan.

Det är inte som om att moderaterna och Gunilla Carlsson inte har påbörjat minskningen innan dagens besked. Avräkningar från biståndet, att ta pengar från biståndet för att bekosta andra delar av budgeten, har redan genomförts. Nu vill Carlsson och Schilingmann bara rättfärdiga detta genom att ändra de regler som säger att militära insatser, flyktingmottagande inte är bistånd, så att även andra länder kan fuska bort biståndspengarna. I retoriken har kritiken mot att ge så mycket som 1 procent varit tydlig. 

Sällan har en svensk biståndminister klagat så mycket över att han/hon fått för mycket pengar till sitt förfogande. Här är Carlsson ganska unik.

Det kan tyckas som att det är tur för fattiga länder att alliansen än så länge är splittrad i denna fråga. För at understryka HUR oense partierna är så klagar miljöminister Andreas Carlgren (c) idag på de rika ländernas bristande ansvar i att hjälpa fattiga länder uppfylla klimatmålen.

Men frågan är hur stort inflytande de övriga partierna i regeringen har på biståndsfrågan. Min gissning är: ganska litet. Tyvärr.

 

---

Media om förslaget: Dagen | Svd