Att använda regeringsplanet i valrörelsen

Idag skriver många tidningar om alliansens slutspurt i regeringsplanet. Ingen verkar dock reagera på själva nyttjandet av regeringsplanet i kampanjen.

Expressen skriver om resor över “halva Sverige” och socialminister
Göran Hägglund (kd) twittrar idag på morgonen:

Nu på väg mot Malmö. Och Göteborg. Och Stockholm.

För fyra år sedan tyckte samma Göran Hägglund (kd) att detta var ytterst ohederligt:

– För ett hederligare Sverige krävs det åtgärder på många plan. Hur kan vi begära att medborgarna skall uppträda hederligt, när vi har personer i den politiska toppen som ljuger i KU-förhör och som nyttjar regeringsplanet som om det vore hans egen cykel?
(Från pressmeddelande om “ett hederligare Sverige 2006)

Uppenbarligen var Hägglund då missnöjd med hur Göran Persson använde planet för ändamål som inte var direkt kopplade till regeringsarbetet. Nu är det transportmedlet de, på skattebetalarnas bekostnad, använder för att spurta den sista dagen innan valet.

Partierna har redan fått bidrag för detta ändamål. Att vi skattebetalare utöver detta ska betala den ena sidans kampanjkostnader är tveksamt. Om den sittande regeringen dessutom kan använda regeringsmakten fördelar för att behålla den samma har vi ett demokratiskt problem.

Regeringens användande av planet för parti-ändamål eller kampanj-ändamål har tidigare blivit kritiserat, bla då Jan Björklund åkte på val-kickoff i USA för 275.000 kronor. Det ledde inte till högljudda protester från kristdemokraterna.

Från Nyheter24

Ärligare valaffischer

Fast majoriteten av svenska folket uppger sig stödja den politik som de rödgrönsa föreslår så leder alliansens överlägset i undersökningarna. Varför kan Mona Sahlin inte gå hem?

Och om affischen ovan är ärligare så borde även Björklund lägga korten på bordet.

Rödgrön TV-reklam som förbryllar

Det är 17 dagar kvar till valet. Oppositionen ligger efter ett par procent i opinionsundersökningarna. Det verkar som om väljarna inte riktigt vågar litar på att Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson ska kunna göra ett bättre jobb än den sittande regeringen. Det handlar om förtroende.

Då kommer de rödbrunas reklamfilm. Man vill göra det tydligt så att alla ska förstå.

“Den 19 september avgår det två tåg i Sverige, det ena tåget är på väg mot ett modernt välfärdsland, där jobben sätts först, ett land där vi tillsammans investerar i kunskap och möjligheter för alla, med fler lärare i skolan och högre kvalité i sjukvården, ett land som tar ansvar för klimatet och skapar nya, gröna jobb. Det andra tåget går åt ett helt annat håll.”

Det här är vad som är fel:
1. För det första är det tydligt för alla som ser filmen att tågen faktiskt går åt samma håll. Både i början av filmen och i slutet. Faktum är att alliansens tåg dessutom verkar komma fram snabbare än de rödgrönas.

I övrigt verkar skillnaden vara att alliansens tåg går i en tunnel och oppositionens ovan, jag vet vilket de boende i husen i filmen föredrar.

Och rent politiskt är det så de flesta väljare ändå uppfattar budskapen.Det räcker inte att påstå att bara deras politik leder till ett modernt samhälle, att de är de enda som satsar på jobb, på skola och på vård. Det är uppenbart att alliansens tåg på riktigt, faktiskt inte alls går åt ett annat håll. Vill de rödgröna öka i förtroende måste de visa varför deras politik ger fler lärare, lägre dagistaxa, bättre vård, mer rättvisa. Och varför de är bättre på att leda Sverige fram dit.

2. För det andra, symboliken. Att det snabba skinande blå tåget skyndar mot framtiden medan det röda, lite smutsiga försvinner i en mörk tunnel. Det är två veckor kvar till valet, är det verkligen bilden man vill ge väljarna?

3. För det tredje. SJ?!? Säga vad man vill om tågtrafiken i Sverige men SJ är inte den symbol som kommer vinna valet åt oppositionen. Symbolen för hur bolagiseringar, utförsäljning och vinstintresse har gått fullständigt galet. Till skillnad mot övriga utförsäljningar och privatiseringar är det ju SJ:s dålighet som bryter upp monopolet. Vem vill stödja ett monopol när det sköts så dåligt?

SJ och dess verksamhet har de senaste åren präglats av kaos, förseningar, misskötsel, dyra tåg, dålig mat och ingen som satt fast i tåg-kaoset i vintras, eller nästan svettades till döds i kokheta vagnar, eller nekades plats på “fulla” men i praktiken tomma tåg, eller som stått och frusit klockan 4 på morgonen och inte släppts på tåget för att personalen ska hinna duka, osv… kommer välja att kliva på ett SJ-tåg mot framtiden.

Socialdemokratin kommer inte vinna valet på att verka moderna, snabba, företagsvänliga eller butlerskapande. De kan vinna valet på rättvisa, på att värna om välfärden och inte bara säga sig värna om välfärden. Där är deras arena. Ta kampen där.

Och glöm SJ.

Men va fan Kjell Albin?

Det är alltid tråkigt när folk man tappar respekten för människor man tidigare beundrat. Utrikeskorrepsondenten Kjell Albin Abrahamsson är idag ett sådant exempel.

Han förtjänar stor respekt för sina journalistiska insatser, framför allt i Östeuropa och forna Sovjetunionen. Kanske allra mest för att han envist fortsatt att rapportera från länder och regioner som av övriga journalistkåren glömts eller ignorerats.

Ofta har hans rapportera varit sakliga och korrekta. Men som många andra korrespondenter kan han på äldre dagar inte låta bli att blanda in sitt eget tyckande, sina egna kommentarer om det han ser.

När dessa kommentarer (eller tyckande) blir politiska och dessutom tydligt tar avstånd från en del av det samhället han ska beskriva, ja då förminskans hans journalistiska insats.

Att inte med öppet sinne kunna rapportera från och om det samhälle han vill beskriva, utan se det genom politiska eller ideologiska glasögon gör rapporteringen, mindre spännande, mindre saklig och mindre betydelsefull – på gränsen till betydelselös.

Jag vet inte om hans “krönikor” i Expressen ska vara av det personliga slaget och innehålla tyckande, det är svårt att avgöra, hans språk är den rapporterande journalistens, med små tyckande och ideologiska ställningstaganden som lyser igenom.

I dagens krönika om det polska förbudet av kommunistiska symboler, skiner hans illa dolda förakt mot kommunismen igenom, till en grad där det är svårt att ta honom på allvar som journalist i förutsättningen.

Jag tycker att det är befriande med människor som vågar tala klarspråk; Che Guevara var en psykopat och seriemördare. Det är också förvånande att det i Sverige så lite diskuteras om de små vänstergrupper som står för en betydande del av våldinslagen på gator och torg.

Varje tänkande människa är anti-nazist och anti-kommunist. Nazister och kommunister är helt enkelt sjuka anomalier i dagens värld.

Jag vill inte påstå att alla som inte är anti-kommunister är sjuka eller icke-tänkande människor. Jag föraktar visserligen de som inte kan eller vill ta avstånd från de övergrepp som kommunister har gjort under 1900-talet.

Att jag själv tar avstånd från kommunismen, som jag innerligt anser vara en ofrihetens ideologi, hindrar mig inte för att förstå de drömmar som drömts av människor under 100 år om ett rättvisare, mer jämlik och bättre samhälle, även de som drömt det i kommunismens namn. De som drömt om förbättring och de som valde att slåss för ett rättvisare samhälle kan inte enkelt avfärdas som sinnessjuka massmördare lika lite som alla som tagit tillvapen för att försvara en idé en livsstil.

Att som Kjellalbin dra alla ideologier som inte varit mainstream det senaste 15-20 åren över en kam, och kalla kommunister för sjuka anomalier är inte bara historiskt kortsiktigt och föraktfullt mot människor som inte tycker och tänker som Kjell Albin. Det är också en vansinnigt anti-intellektuellt inställning som låser fast det politiska tänkandet.

Att ha journalister med den ingången i sin rapportering och dessutom har det öppet, smalnar av den politiska diskussionen och samtalet om vilket samhälle vi ska ha.

Jag vill ha bättre journalister än så, sorgligt att behöva säga det men Kjell Albin föll just ganska många pinnhål i anseende.
- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - -
Motbilder och Johannes har också skrivit om artikeln.

Varför stöder ni Israel oavsett vad de gör?

I morse väcktes vi av nyheten att Israeliska trupper anfallit Ship to gaza, de båtar som försöker leverera stöd till återuppbyggnaden av Gaza. Med på båtarna fanns 11 svenskar bland dessa författaren Henning Mankell, riksdagsledamoten Mehmet Kaplan, läkaren Viktoria Strand och konstnären och Initiativtagaren till Ship to Gaza, Dror Feiler.

19 personer uppges ha dödats av israeliska trupper. Attacken skedde på internationellt vatten och är under alla omständigheter ett brott mot internationell rätt.

I skrivande stund har nio svenskar gripits fyra har redan fängslats och fem uppges nu få valet att deporteras från Israel eller fängslas de också. Två svenskar, professorn Mattias Gardell och hans hustru idéhistorikern Edda Manga finns det fortfarande inga uppgifter om, de ska ha befunnits sig på det skepp som attackerades mest våldsamt.

Föga överraskande men likafullt irriterande är de svenska liberaler och högerbloggar som omedelbart och ryggradsmässigt tog Israels parti eller snabbt försökte urskulda dödandet av civila fredsaktivister på internationellt vatten. Bland dessa fanns Muf:s ordförande som i ett skandalomsusat inlägg på facebook, utryckte uppskattning för agerandet. Men bland stödet och bortförklaringarna fanns också en rad bloggare och ideologen och riksdagskandidaten Johnny Munkhammar som i ett snabbt inlägg i morse visade vilken sida han står på oavsett vad Israel hittar på.

KDU:s ordförande lägger också skulden för det inträffade på Ship to Gaza och inte Israel men tillstår på slutet av inlägget att om det stämmer att Israel skjutit obeväpnade människor så är det oförsvarbart.

Några bloggar som idag stött Israel eller försökt försvara attacken:
Johnny Munkammar (riksdagskandidat, M)
Dick Erixon, “Gaza-aktivister attackerade israeliska soldater”
Pophöger “Tjuvåkte islamister med Ship to Gaza?”
Mathias Sundin “Vilka bisarra reaktioner”
Jan Kallberg Att offra människor som politisk propaganda

Ny ledning för Sida – hellre ny ledning på UD

Idag meddelar biståndsminister Gunilla Carlsson att chefen för Sida, Anders Nordström får sparken och ersätts med Charlotte Petri Gornetska med bakgrund i Rädda Barnen.

Relationen mellan Sida och ministern har inte varit den bästa och de flesta verkar överens om att situationen som den var inte var särskilt hållbar.

Exakt vad det är i Sidas verksamhet som inte fungerar är inte tydligt från ministerns utspel. Igår gick hon ut på debattsidan Newsmill och förklarade att förtroendet var slut på grund av den korruptionsskandal som briserade förra året. Då kom det fram att 56 miljoner kronor från svenskt bistånd förskingrats i Zambia.

En ytterst allvarlig historia, men varför tog det nio månader innan beslutet kom?

Sidas nuvarande ledning tillsattes av Gunilla Carlsson och den sittande regeringen. De förändringsprocesser som genomförts under de senaste åren har skett under deras ansvar. Att dessa nu nått vägs ende efter flera månader med dålig stämning mellan minister och Sida är ett tecken lika mycket på Gunilla Carlssons eget misslyckade som dålig ledning av Sida.

Trots detta inleds Carlssons artikel med följande ingress:

Biståndet och biståndsförvaltningen lider av omfattande systemfel. Det går inte att skylla på tidigare socialdemokratiska regeringar. Ansvaret ligger hos Sidas ledning när det gäller myndighetens tillkortakommanden, skriver biståndsminister Gunilla Carlsson.

Det är alltid någon annans fel. Aldrig hennes eget, eller regeringens.

Det är uppenbart att denna nya förändringsprocess på Sida är ett försök att förbättra bilden av regeringen som handlingskraftig inför valet och ett eventuellt regeringsskifte. Få har varit mer kritiska till det svenska biståndet än hon som haft det yttersta ansvaret för det. Det ger inget bra arbetsklimat.

Det hjälper inte att vara handlingskraftig om man gör fel saker.

Kommer bytet av ledning på sida att förbättra möjligheterna till ett bra bistånd? Mycket troligt. Men att inte låta det mest biståndskritiska partiet i landet sköta ruljansen skulle betydda mer.

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - –

Carlssons debatt

SVD: 1, 2, 3, 4, | DN | AB: 1, 2 | Exp
DN svarar på frågor

Äntligen sjukvård för alla i USA

Äntligen är det dags för den första omröstningen om Obamas plan för sjukvård för alla. I kväll röstar representanthuset och senare i veckan, om allt går vägen, röstar senaten. Vägen hit har varit lång, snårig och alldeles vansinnigt överdriven i ett hat mot allt statligt.

I grund och botten handlar kritiken mot förslaget om att det kommer bli för dyrt, men mest för att statens inblandning kommer att bli för stor. Det ska dock sägas att statens inblandning fortfarande kommer att vara mycket mindre än i de flesta utvecklade länder som har både billigare sjukvård, mer rättvis sjukvård och sjukvård som lyckas mycket bättre med att hålla folk vid liv.

Det amerikanska system har varit sjukt och det hat som väckts mot alla förslag för att ge de miljoner amerikaner som inte har haft råd med privata sjukförsäkringar, rätt till vård, är absurd, osolidarisk och läskig att se.

Världen har med förvåning sett hur den vildsinta kritiken mot bättre tillgång till sjukvården i USA tagit helt absurda proportioner. Alla som motsatt sig att fattigare amerikaner också ska få sjukvård har uppenbarligen själva redan full täckning, att se konservativa kommentatorer som Glenn Beck (bilden) eller Bill O’Reilly på Fox News driva den största kampanjen något TV-bolag drivit, samtidigt som de vet att de aldrig kommer ställas utanför sjukvårdssystemet, gör en illamående.

Äntligen verkar dock förnuftet segra i USA och besluten som ska ge, om inte alla så dock de flesta av de som idag står utanför, rätt till vård. Alldeles för sent, egentligen för lite men ett av de viktigaste besluten i modern amerikansk politisk historia.

EDIT: Kongressen röstade JA till förslaget i natt. I grunden var det samma förslag som senaten röstade ja till på julafton och nu ska bara presidenten signera förslaget för att det ska bli lag, dessutom ska senaten ta ställning till de förändringar som lades fram, något de ska göra i veckan.

Jag kan inte föreställa mig lycka hos de familjer som nu kan känna trygghet i att deras barn kan få sjukvård de saknade fram tills nu. Ett historiskt beslut, bra jobbat Obama, bra jobbat USA.

SVD | DN | AB | Exp
DN | SVD | AB |  Exp |  Exp | Exp (tv)

Nej nej nej – rasism stoppas inte med dumhet…

Äntligen är Sverigedemokraternas verkliga inställning ute och äntligen svarar de svenska medierna och politikerna på den obehagliga rasismen som är på väg in i riksdagen. Det var nödvändigt och bra, en stor eloge till Aftonbladet som varit den som bäst fört kampen och lyft från Åkeson ut sin mörka skugga.

Men dagens utspel från de övriga partierna riskerar att få motsatt effekt. Idag öppnar oppositionen tex. för ett blocköverskridande samarbete om SD kommer in och omöjliggör majoritet för något av de två stora blocken.

Snacka om att slänga bensin på elden. SD:s starkaste argument är att alla andra partier är likadana. SD:s enda chans är att framställa sig som de enda som har ett alternativ till det politiska etablissemanget. Att nu gå ut och ytterligare minska skillnaderna mellan blocken, samlas ännu mer i mitten gynnar SD mer än något annat.

Göran Greider skriver klokt om detta i Metro, idag samma dag som oppositionens olyckliga utspel.

Att sedan påstå att det berövar SD från makt (se tex Melin ovan) är ju i sig själv en fantastisk motsättning. Ett parti på ett par procent i undersökningarna som kan tvinga ihop en blocköverskridande koalitionsregering, sätta de vanliga demokratiska mekanismerna ut spel har ju redan all makt de behöver.

Om Melin tror att Åkesson hoppas på egen majoritet i nästa val, ja då är det klart att hans makt blir mindre än så. Men det SD hoppas att nå är ju att kunna påverka den övriga politiska processen åt sitt håll, öka sin popularitet och växa inför framtiden. Det lyckas man med om man efter valet kan visa att man är så viktig att hela det politiska etablissemanget går ihop för deras skull.

Ge dem inte den makten.

Nej viktigare är då, som Greider lyfter upp i sin kolumn i Metro:

När det finns vänster och höger i politiken på ett tydligt sätt, ja då blir det svårare för missnöjespartier som Sverigedemokraterna att vinna terräng. Då kan de inte säga: Titta, de är likadana allihopa.

En viktig förklaring till att Danskt folkeparti växte sig så starkt var att dansk socialdemokrati nästan blev ett mittenparti. Då var det lättare för Pia Kjersgaard att tala om behovet av äldreomsorg och välfärd, trots att hon också ville sänka skatterna i bästa högerstil.

Så fortsätt på vägen som valrörelsen sedan budgetdebatten följt. Visa på skillnaderna mellan de två alternativen, de är faktiskt större än på länge. Östros och Borg battlar rättvisa och skatter på bästa sändningstid, visar på två olika synsätt på hur samhället ska formas. Detta är hoppet för svensk demokrati, inte ökad samling i mitten. Lär av Danmark. Där sket det sig rejält. Vi kan bättre.

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - -

Aftonbladet och SvD skriver mycket om detta. De har samma ägare och initiativet är deras. DN tvingas lite motvilligt kommentera debatten (och menar att den gynnar SD)  och Expressen, som  snarast givit SD utrymme mer än att kritisera håller tyst.

Åkessons artikel i AB | AB pekar ut felen i Åkessons artikel | AB
SVD pekar ut faktabristerna | Åkesson står fast vid inlägget
DN kommenterar artikeln | Partiledare kommenterar i DN

Nu sänker regeringen biståndet!

Idag lade Anders Borg fram den sista budgetpropositionen innan valet 2010. Eftersom det är en valbudget kommer rapporteringen och debatten att röra de frågor som kommer spela roll i valrörelsen, ekonomin, jobben, skatterna och fördelning inom landet. Att biståndet till världens fattiga sänks med flera miljarder kronor kommer få att skriva om. Det är sorgligt.

I år kommer lite mindre än 27 miljarder kronor gå till bistånd. Förra året var den summan nästan 30 miljarder.

Totalt sett handlar det om en minskning av biståndet med 11 procent.

Minskningen kommer i en tid då behovet av stabilt bistånd är större än på många år. Finanskrisen som beskrivs som orsaken till det minskade biståndet, har slagit betydligt hårdare på de fattiga länderna än på Sverige.

För ett år sedan ville moderaterna på DN-debatt överge 1-procentmålet och sänka biståndet. Nu när finanskrisen och regeringen nu sänkt Sveriges BNP kan biståndet sänkas utan att man i år behöver överge målet om att ge 1 procent av BNP i bistånd. Men räkna inte med att biståndet kommer stiga med ökad BNP-tillväxt. Det framgår ganska klart av moderaternas tidigare utspel i frågan.

Inte bara på grund av minskat BNP
Men det är inte heller bara sänkt BNP som ligger bakom biståndsminskningen. I år drar regeringen av 14% från biståndet för att bekosta andra områden så som kostnader för flyktingmottagande. Det är mer än tidigare. Att detta fortfarande kallas “bistånd” är en omskrivning som de visserligen hävdar är internationellt överenskommet. Men det är en överenskommelsen som gjorts med de andra givarländerna, inte konstigt om de vill ge mindre och skryta mer. Vad resten av världen tycker är en annan femma.

Exakt vilka effekter minskningen av biståndsbudgeten kommer att få på det utbetalade biståndet återstår att se. Det samma gäller konsekvenserna för fattigdomsbekämpningen. Denna blogg kommer att återkomma med analys av detta.

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - -

Tidningar om budgeten (men inte så mycket om bistånd):

AB (om bistånd) |AB | AB |AB | Exp | Exp | DN | DN | DN | DN | SvD | SvD | SvD | SvD | SvD| SvD | Dagen (om bistånd)

PALMEMORDET I RIKSDAGEN DEL II

I torsdags skulle justitieminster Ask svara på frågor om Palmemordet i Sveriges riksdag. Jan Lindholm (mp) hade skrivit interpellationen sa så här innan debatten:

- Jag vill veta varför Beatrice Ask (M) inte bemöter det bevismaterial som sprids i bokform samt i brev till regeringen, till riksåklagaren och oss riksdagsledamöter och som tydligt pekar ut en representant för rättsväsendet som statsministermördare, säger Jan Lindholm.

Vad han inte sa var att “representanten för rättsväsendet” som pekas ut också sitter i riksdagen, Beatrice Asks partikamrat och heter Anti Avsan.

Så visst var det upplagt för en intensiv debatt. Med sig upp i talarstolen hade Lindholm med sig en kopia av boken Affären Anti Avsan, en bok av Sven Anér som pekar ut en före detta polis, nu domare och riksdagsledamot, som den person som kanske sågs med en walkie talkie och en revolver på mordplatsen någon minut innan mordet.

Justitieminister Ask ville naturligtvis inte svara på frågor som rör utredningen, trots att Lindholm hade pratat med riksdagens utredningstjänst och försökte förklara för Ask att det kunde hon visst göra, rent lagligt alltså.

Två missade nyheter
Debatten kom att handla mest om den allmänna inställningen till rättssäkerheten och inte direkt Palmemordet, att den debatten inte letar sig fram till första sidorna är inte så konstigt. Men mediernas totalt tystnad kring debatten är ytterst märklig på två områden.

1. Riksdagen och regeringen diskuterar misstankarna mot en riksdagsledamot för mordet på Olof Palme.

2. Justitieministern lovar att upphäva preskriptionstiden för mordet på Olof Palme.

Två stora nyheter som ingen skriver om. Denna tystnad är svår att förstå. Troligen handlar det mest om att få journalister känner till historien, vet om att mannen de pratade om sitter i riksdagen, samt det allmänna ointresset för vad som händer i riksdagen.

Läs del I i denna historia…